Avstamp. Closure. Kudos.

Jag firade ett år härom dagen. Ett år sen min kropp och själ sade stopp. Ett år sedan två månaders sömnbrist förpassade mig till mörkret. Ett år sedan min vackra, underbara, förstående fru sade stopp. Ett år sen jag fick hjälp att sova, hjälp att vila, hjälp att göra en formatering av hårddisken och en omstart. Det gick bra. Det gick bättre än jag hade kunnat föreställa mig. Löpningen och träningen i allmänhet är en så viktig del i detta. Den fysikaliska och beteendemässiga terapin en annan. Igår gjorde jag det jag har funderat på i 11,5 månader. Jag ärade dem som äras bör. De som i det korta perspektivet räddade mitt liv. De såg väldigt förvånade ut. Det är tydligen ovanligt att de får positiv kritik. Tänk vad en påse godsaker och lite komplimanger kan göra. Soundtracket till att må bättre kan sammanfattas med de nyanser som finns i detta stycke. Mästerligt.

Knämos. Oklar status.

Det har hänt nåt konstigt. Jag har blivit skadad. Eller sliten. Eller överansträngd. Eller nåt. Jag kände ganska direkt efter långpasset i söndags att nåt inte stod rätt till. Vänster knäskål har nåt grumligt under sig. Det flyttar runt lite men är mest ner mot underbenet. Jag knaprar Diklofenak, vilar (läs: cyklar), ser fram emot fredagen då det kan bli två(!) varv runt Ursviks extremespår samt gläds åt att det finns dom som har riktiga problem. Inte minst med knät. Kolla bara på Georges St. Pierre=>

Lååååååångt - 54 km!

Ja, jädrar. Nytt distansrekord och en väldigt trevlig dag.
Vi samlades 8.30 vid Slussen, jag och Bernt var frivilliga att vara farthållare i 6:20-gruppen. Peter från Team Fakta höll en kort genomgång och sen satte vi iväg. Min Runday.kompis Jon dök också upp så vi pratade en stund i början tills Jon gjorde som han brukar. La sig längst fram. Jag hittade några andra pratglada gamänger längst bak i kön och vi rullade sakta via Strandvägen och Oxenstiernsgatan till Valhallavägen som vi följde till Roslagstull där vi klev på E18 upp till Mörby centrum (13 km). Där var dagens första stopp vid OKQ8 där det blev toastopp, kaffe och en flapjack. Alla var på strålande humör trots att vi redan blivit ordentligt blöta om fötterna efter snöandet och töandet under natten. Vidare norrut och sen via Edsberg mot Sollentuna. Där vid 20 km mötte Ulla upp med bakluckefika. Det fanns buljong, cola, skumtomtar, wienerbröd, kaffe, saltgurka, chips och pepparkakor. Jag satsade på kaffe, wienerbröd och skumtomtar. Färden fortsatte mot Barkarby där det var lunchstopp på Max. Detta skulle vara vid 33 km men jag hade tänkt lite fel så jag ramlade ner i min obligatoriska dipp vid 27. Som ett brev på posten (MENTAL NOTE INFÖR LONDON!).
Det fick bli sportdryck och en flapjack så var jag med igen. Lunchen bestod av en Grand deLuxeburgare, vatten och äpplen. Det var även ett perfekt tillfälle att byta till lite torra kläder (tröja, strumpor, vantar). Vi trampade nu vidare genom Jakobsberg och Viksjö mot Backlura. Här blev det första och enda felnavigeringen. Varken min eller Bernts klockor visade nån bra karta så vi fick lita till folk med lokalkännedom. En liten omväg blev det (gissningsvis 1500m) innan vi hittade rätt mot Backlura. Där i Hässelby villastad mötte vi upp Ulla för andra och sista gången. Wienerbröd, cola, skumtomtar kändes som rätt bränsle för att öka tempot lite.
Jag hade flaggat för Bernt att jag tänkte göra detta nu när det bara var raksträcka kvar. Jag fick med mig en Johan och vi satte av i 5:10-tempo. Många intressanta diskussionsämnen avhandlades mellan Lövsta och Brommaplan. Allt från LCHF till Arbetsmiljö och 24-timmarslöpning i Oslo. Vid Brommaplan skiljdes vi åt och jag sprang de sista 800m hem i 4:50-tempo. Massvis med mat och godis, bastu, middag, en öl och sen en Bruichladdich som sällskap till väldens bästa dokumentär. Ja jag grät denna gång också.

54 kilometer löpning. Det är väldigt långt. Även om Ultramänniskorna säger att det ju bara är 12km. Stolt är jag ändå och glad att jag inte har ondare än vad jag har idag.

800ingar med syrakänning

Jag sprang på löpbandet. Det gick fort. Det gick lätt. "Sug-Conny" (som Daniel säger) Kinvara 2 är en sko att springa fort i. Har man två går det ännu bättre. 3:40-tempo på 800ingarna. 16,3 km/h. Kroppen vill springa fort. Utmaningen blir att köra i 6:20-tempo på söndag. Mindfulness, Erik. Mindfulness. 

Ja, just ja! Träningsprogrammet!

Jag har från några personer fått frågan vilket upplägg jag kör. Jag kör enligt en metod som tagits fram av Furman Institute of Running and Scienticic Training i South Carolina. Således kallas metoden FIRST. Deras program bygger på idén att istället för att köra enligt modellen "more is better" (egen tolkning) så är det kvalitet som gäller för hela slanten. En vecka ser ut som följer: 
Dag 1, Intervaller (från 200 upp till 2 km).
Dag 2, Snabbdistans (från 3km upp till 10km och ibland i marafart och då upp till 16km)
Dag 3, Långpass (från 21 km till 32 km) i marafart + 6 sek upp till + 37 sek

Såhär ser följaktligen mitt maratonprogram ut. Jag har bestämt mig för att göra en seriös satsning på sub 3 i London. Det sjuka är att jag tror att det kan gå vägen givet att jag får vara frisk och hel. Peppar, peppar.

21 km kärlek på lördag. Mysdag med kärlek på söndag.

Helgen som gick. Långpass i lördags morse. Det blev 21 km i marafart +29 dvs 4:34-tempo. Körde den kuperade vändan över höglandet (Smedslätten, Ålsten, Äppelviken och vidare bort längs Mälaren till Kaanan). 

Det är en riktig favoritvända som jag säkert sprungit 40 ggr i olika former och skepnader, men jag har nog bara sprungit åt detta håll en gång tidigare. Konstigt vilket vanedjur man ändå är. Passet gick väldigt lätt och jag tillförde ingen energi/vätska men lampan lös ändå hela vägen. Att snitta 4:33 på ett pass som detta ger mig en otrolig ego-kick. Ett bra formkvitto att träningen inför London maraton drar igång på allvar efter nyår. 

 Igår hade jag och fina frun en av våra "Days of fun". Vi brukar klämma in minst fyra om året där den ena får välja vad man ska göra och den andre har ingen aning. Två av dem är i samband med våra respektive födelsedagar. Igår var det mer karaktären av julmys. Julmarknad på Skansen följt av spa, middag och övernattning på Clarion Sign. Spat var riktigt trevligt och jag klämde in en återhämtningsfemma på bandet innan jag fick min ansiktsbehandling. Väldigt skönt och avkopplande. Vi åt en finfin barmiddag innan vi stupade i säng vid 20-tiden. Kollade på Indiana Jones på femman medan vi slumrade in. Att börja arbetsveckan med en hotellfrukost är något jag verkligen rekommenderar!

Springer som en häst, snart är det fest

Idag vankas det julfest på jobbet. Nytt för i år är att festen är något så svenskt som knytkalas.Jag tycker att det ska bli kul och har tillverkat mitt livs första Janssons Frestelse. I vanliga fall är det min begåvade svägerska som har patent på denna rätt, men hon befinner sig 32 mil söderut så det uppstod lite logistikproblem om hon skulle ha levererat till vår julfest. Som uppladdning blåste jag iväg ett snabbdistanspass på löpbandet. Det var 9 km totalt. 3 km i 4:55-tempo följt av 3 km i 3:55-tempo och slutligen 3 km i 4:55-tempo igen. Det såg ut ungefär såhär (minus kvinnan):

Långpass med betoning på lång

Nästa lördag tänkte jag gå lite överbord. Ett kul gäng ska springa en tur runt norra delen av stan och jag tänkte hänga med i fem mil. Det blir sex totalt. Det känns ganska lagom att kliva av vid Brommaplan eftersom jag bor ca 700 meter därifrån. Det ska bli väldigt roligt att springa längre än jag nånsin har gjort.

Såhär såg det tydligen ut förra året. 

Träna sig lite också

Se! Det blev en lie. Eller en kobra?

I lördags blev det ett morgonlångpass. Laddade med min långpassfrukost: Två chiapannkakor med jordnötssmör och sylt. Denna gång jordgubbssylt. Hällde i mig ordentligt med vätska för att slippa vätskebälte. Fuskade lite och tog lite extra magnesium också. Benen kändes väldigt lätta bort till Ursvik men sen blev det trögt i milspåret. Jag är helt enkelt inte van att springa kuperat längre. Det blev dock ett väldigt njutbart morgonpass då norra förorten visade sig från sin bästa sida och jag var i princip ensam i spåret. Hemvägen var också trög och jag tror att lite sömnskuld blandat med vätskebrist och lite off-season-känsla var faktorer som bidrog också. Eller så var det helt enkelt dagsformen. Jaja.
Igår (måndag blev det tre stycken sextonhundringar på löpbandet. Tempot på intervallerna var 3:42. Kändes helt ok om än lite varmt och syrefattigt. Precis som ett pass på gymet ska vara.
Träningen i veckan blir styrka idag, Bikram yoga imorrn, snabbdistans torsdag, överkropp fredag och långpass 21 km i 4:34-tempo.

När endorfinerna kokar över

Igår (söndag) hade vi två julkonserter med den fantastiska kören jag sjunger i. Det var ganska så klassiskt med både "Gläns över sjö och strand" och "Bereden väg...", men även nyare inslag som en Gospelversion av "Deck the halls" och ett medley inspirerat av "Kalle Ankas julafton". Vi hade vansinnigt roligt på scen och det verkade som att publiken trivdes. Hur mycket endorfiner jag än får från löpningen så når det inte upp till nivåerna som den kollektiva psykosen som kallas konsert skapar. På kvällen var jag speedad och slutkörd på samma gång. En känsla som inte är helt olik kvällen efter ett maratonlopp. Mellan konserterna kan det också vara lite svårt att ladda om. Den här gången lekte vi bland annat leken Zip-Zap-Boing för att tagga till. Väldigt roligt.